Tisdag kom...kommer inte riktigt ihåg vad vi gjorde på förmiddagen men efter lunch tog vi oss en tupplur. Det var efter den tuppluren det började hända grejer. Den så kallade slemproppen gick. Jag o mamma resonerade oss fram till att jag skulle ringa Gustav. Han körde lugnt och sansat hem och var väl hemma kring 21 tiden. Under den tiden hade jag knappt fått röra mig ur fläcken för mamma:) Vi gick och la oss för att sova ingen visste ju när/om det skulle sätta i gång.
Onsdagen kom...kände väl av lite värkar då och då men inget regelbundet direkt. Vi var ute och åkte bil och promenerade, försökte på alla sätt få igång det hela, klättrade till och med upp på vinden och gick dubbelvikt. Jag hade lite dåligt samvete för att Gustav missade mycket i skolan...men hellre ha honom hemma och nära än att han skulle behöva köra fort hem. Det mesta av onsdagen gick vilket också var 30 maj, då hon var beräknad. På kvällen är det fotbollslandskamp på tv och då börjar värkarna komma mer regelbundet men fortfarande "snälla värkar". Vi går och lägger oss och ingen vet vart detta kommer att ta vägen. Kl 2 på natten vaknar jag av värkar som tilltagit sen sist, det går inte att sova eller ligga still. Vankar av och an i sovrummet. Gustav är tidsansvarig och klockar värkarna, han är trött och slumrar till då och då. Ville inte väcka mamma direkt, hon behövde få sova.
Kl är 4 på morgonen när vi åker in till förlossningen för att kolla läget. Vi har nära så vi är beredda på att åka hem igen. Jag blir undersökt och jag har öppnat mig 1 ynka cm. De ger mig två citodon och ber oss åka hem och sova för ni kommer att komma tillbaka! Då hade jag ingen aning om vad det skulle innebära... Vi åker hem, äter lite frukost...så gott det går, kl är 5. Vi går och lägger oss, det är inte lätt att ligga still direkt men tabletterna verkar göra sitt och jag somnar. Vaknar igen och bara måste upp, värkarna som kommer är otroligt intensiva. Sov nog ca 1½ timme. Det är nu det börjar kan man säga, det är svårt att koncentrera sig och värkarna blir mer och mer intensiva. Vi ringer till förlossningen och säger att vi snart kommer in igen. De ber oss försöka smärtstilla hemma, vetekudde, duscha mm. Ja tjena...!! Tog en dusch i alla fall men det började kännas väldigt besvärligt, det var nog dags att åka medan man kunde förflytta sig på egen hand:)
När vi kommer till parkeringen vid sjukhuset är det ganska fullt nära ingången...typiskt!!! Vi åker en bit bort och parkerar, jag börjar gå medan Gustav tar biljett. Vi tänkte nog inte alls...han kunde bara släppt av mig vid entrén och parkerat själv. Nej nej...här ska vi gå:) Blir stående i ingången och känner mig så där...det går förbi en man som tittar på mig och kollar läget, titta du tänkte jag!
Vi kommer upp till förlossningen och där möts vi av en undersköterska som frågar hur det är? Då brister det för mig, jag börjar storgråta så Gustav får snällt svara för jag kan knappt prata. Det var nog först då det gick upp för mig att ungen ska ut! Det visste vi om men det blev genast väldigt tydligt att stunden var kommen;) Vi får ett rum och jag har nu väldigt ont. Minns att jag hänger på sängen och slår mina knytnävar i sängen för att det gör så förbaskat ont. Kändes som en evighet innan det kom in en barnmorska och när hon väl kommer så är hon barnmorskestuderande!!!! Inte idag tänkte jag tyst för mig själv...övervägde snabbt och tänkte att hon kan säkert ge mig nåt smärtstillande mot detta. Nu fick jag nästan panik när jag kände att värkarna kom, smärtan var hemsk. Barnmorskan "tjatade" om att jag skulle andas djupa lugna andetag...men jag vägrade, här hjälper det inte att andas, ge mig nåt ( jag ville få fram att jag ville ha smärtlindring men det kom aldrig ur min mun, jag tänkte det väldigt högt för mig själv). Vi fortsätter på samma sätt, jag får panik, barnmorskan säger att jag ska andas...till slut säger Gustav att du kanske kunde prova andas, det kanske hjälper. Jaja, får väl göra det då. Tro det eller ej, det hjälpte mig något, slapp att få panik och barnmorskan kunde börja prata med mig. Hon undersöker mig och säger att jag är helt öppen och att nu blir det bebis. Skönt tänkte jag, jag slipper vanka av och an här i 20 timmar. Som sagt, någon smärtlindring hanns inte med och lustgasen var min allra bästa kompis:)
Den allra roligaste incidenten var när mitt vatten gick. Barnmorskan skulle titta till det "där nere" och var på väg ner när en projektil av vatten dundrar ut, men hjälp, vad var det tänkte jag?! Där står barnmosrkan dränkt i fostervatten och var bara några centimeter från att få allt i ansiktet, då skrattade de gott Gustav och barnmorskan. Jag var nöjd och glad över att en värk precis var över, skrattade inte högt precis;)
Klockan 11.58 kom då vår perfekta, älskade lilla prinsessa till oss! Vilken lättnad det var för mamman... och pappan:)
Min livmoder drog inte ihop sig som den skulle efteråt och jag miste lite blod. Jag förstod inte vad som hände egentligen men helt plötsligt var det fullt med folk i rummet och jag fick sprutor hej vilt och barnmorskan masserade min mage för full kraft, det kändes! Mitt i allt detta låg Alice på mitt bröst och jag ville bara att de skulle sluta hålla på med mig ( de gjorde bara sitt jobb vilket jag är oerhört tacksam för). Minns ni mannen som tittade lite konstigt på mig när vi var på väg in till förlossningen...han var doktor och tittade till mig när allt var över:) Vi hade fantastiskt personal, helt underbara allihopa!!
Detta var då starten på vårt familjeliv, många vakna nätter och underbara dagar med vår lilla Alice! Idag fyller Alice 1 år, vart tog tiden vägen, vår lilla bebis börjar bli stor!
Grattis älskade Alice på din 1-årsdag!!!
Smärtsamt men spännande läsning! Ett år går så fort. Grattis till Alice och till er för ett år av ny kärlek.
SvaraRadera