Hej igen!
Det var ett tag sen sist. Julia gick lucia och det gick så bra, fick se på en inspelad film eftersom vi inte var där. Vi var som sagt på bröllop. Jag hade laddat för detta, vi skulle lämna Alice hemma hos mormor o morfar för första gången .Det var lite underligt att åka iväg utan Alice och sitta fram bredvid Gustav i bilen, skumt. Jag vet att mamma är grym på att ta hand om barn, men om Alice inte vill så vill hon inte! Mormor, morfar och Alice skulle gå och titta på luciafirandet, det bådar gott, vagnen gillar Alice. Vi åkte till kyrkan och ja där satt man och tittade på alla andra som hade sina små med sig, en gång lät det precis som Alice grät. Knäpp? Ja!! Jag hade också bestämt mig för att försöka slappna av, och inte va en sån morsa som ringer varje kvart och kollar läget. Till slut under maten på bröllopet skickade jag i väg det första sms;et, räknade inte med att få svaret jag fick. " Hon är inte glad ringer om en stund. " Jaha, vad innebär inte glad? Lite ledsen, gnällig, gallskrik eller helt hysterisk??? Så här i efterhand kan jag avslöja att det lutar åt de två sista alternativen;) Jag vet att mamma skulle dra sig för att ringa och be oss komma hem, så när hon väl ringer så fattar vi att det är allvar. Jag ringde några gånger till för se hur det gick i fall hon kanske hade somnat, men inget tydde på det om jag säger så. Jag bad dem pröva mat en sista gång men det hade de nog inte behövt...för inget hjälpte!!!! Det blev till att tacka för oss och åka hem! När vi tillslut kommer hem ser jag resterna av "kriget" som har pågått under...ja ungefär sen vi åkte. Det ligger leksaker, täcken, lösryckta blad som antagligen skulle distrahera för en stund Pappa möter upp vid dörren och försöker snabbt förklara hur kvällen har varit medan jag med stora kliv försöker hitta de "sårade" . Tar några kliv till och där sitter dom, mormor och vår dotter Alice som är helt slut. Hon sitter i mormors knä i bara blöja och uppknäppt body och tuttar på nappen. När jag böjer mig fram och säger hej så klämmer hon fram de sista tårarna. När jag sedan plockar upp henne blir hon mer än nöjd, då vänder hon på huvudet och tittar på mormor och morfar och LER, japp där fick ni, in your face liksom! Jag behöver nog inte förklara mormor och morfars reaktion på leendet, tänk dig en fågelholk, eller två;) En stor eloge till mamma och pappa som orkade stå ut i detta skrik i flera timmar. De var helt slut de också ( men det skulle de aldrig erkänna)!!! De hade burit och burit och tröstat och tröstat men inget hjälpte. Nu i efterhand så har Alice haft många jobbiga kvällar på grund av en förkylning. Antagligen var lördagen startskottet för den och allt skrik var nog inte bara längtan. Ja, så gick det för oss, bättre lycka nästa gång...eller vad säger man??!!
Ha de!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar